En falsk trygghet
Nu publicerar jag min första novell som medlem i brorsans med tre kompisars novellklubb. Temat var att novellen skulle utspela sig på en plats jag brukar vara mycket och beskriva hur det känns. Jag valde dock att göra det fiktiv. Det här är min första novell jag skriver, egentligen någonsin, så var snälla - men ge gärna kommentarer. Och layouten här krånglade, så det är rätt tjockt med text, men försök gärna! :)
Dammkornen virvlar runt i en vild dans när dörren öppnas. De letar sig in i hennes näsborrar och följer med den tunga andningen ner i lungorna. Den söta och lite stickiga doften av hö och varm päls omfamnar henne och får hjärtat att slå lugnare. Trots den varma sommarnatten kallsvettas hon och adrenalinet rusar i blodet. I det nedsläckta stallet frustar en av hästarna frågande, men nattligt besök har de fått ganska ofta den senaste tiden. Sedan meddelandena börjat komma, det hade varit ett till synes oskyldigt sms, ”Vi ser dig.” Tre ord som fått blodet att isa och gjort nattsömnen till en svettigt helvete. Hon sväljer nervöst och går längre in i stallet och när hon känner värmen som de sex hästarna skapat med sina kroppar blundar hon och drar ett djupt andetag. Genast slappnar hon av lite och ler åt det mjuka smackandet när djuren tuggar sitt hö. Diego sticker nyfiket ut huvudet över boxkanten och frustar lågt.
- Alltid på jakt efter morötter, mumlar hon och skrattar till medan hon klappar hans sammetsmjuka mule. Vill du komma ut lite?
Diego följer snällt med ut i stallgången och ruskar nöjt på huvudet när hon med bestämda tag drar borsten över hans korta ljusa päls. Ryktningen fungerar som en slags terapi, först då kan hon släppa fram de tankar som hon gömt i mörkret i sitt inre. Att borsta, känna värmen av en annan varelse och ta del av hans lugn sätter henne i en storts trance. Här kan ingen skada henne. Diegos stora snälla ögon och mulens mjuka puffande på jakt efter godis är det enda som kan få henne att tänka på det oförlåtliga hon gjort utan att strupen snörs ihop och hon får svårt att andas. Det är nästan som att hästen vill säga åt henne att allt är bra och att det kommer att ordna sig. Hon blundar och tänker på när hon rider Diego, den kraftiga men ändå så smidiga fjordhästen. Hans tillit och hur han låter henne bestämma var och hur de ska rida, han lyssnar på hennes sätt att sitta i sadeln och ta i tyglarna. Ibland när hon rider förbi de gamla runstenarna i skogen brukar hon föreställa sig hur människor före henne har ridit där och hur de har fått kämpa sig fram i vardagen, då verkar hennes egna rädslor och problem inte vara lika allvarliga längre.
Hon dras tillbaka till verkligheten när Diego nafsar henne lite för hårt i armen för att få hennes uppmärksamhet. Hon lutar sig fram och vilar ansiktet i hans päls, drar ett djupt andetag och suckar högt. En tår letar sig försiktigt ner för hennes kind och tvekar vid överläppen för att sedan stanna där. Som att Diego kunde känna att hon var ledsen gnider han sitt huvud mot hennes arm, nästan manar henne att bita ihop. Hon torkar bestämt bort tåren och fortsätter att borsta, först när hans päls glänser och armen känns tung leder hon tillbaka honom in i boxen igen.
Stegen upp till det mörklagda höloftet är lång och känns vinglig, men hon klättrar ändå upp. Handen trevar efter belysningen och ett svagt ljus lyser upp loftet som är fyllt med rektangulära höbalar och fulla fodersäckar. När hon ska ta den röda, slöa kniven ligger den inte på sin plats, hon rynkar pannan och hämtar istället saxen och klipper upp höbal efter höbal. Fysiskt arbete är vad hon behöver, hon fyller blåa IKEA-kassar med fyra kilo hö i varje. Det blir svettigt och pulsen dånar i öronen när hon klättrar upp och ned för den branta trappan. Kroppsarbetet är enklare än att arbeta med hästarna, då stängs tankar och minnen ute och det enda som spelar roll är uppgiften, att bära upp och bära ner. När den sista påsen fylls är hon så inne i arbetet att hon varken ser eller hör det som får dammkornen att än en gång svepa omkring i natten.
***
Det hade varit första gången på året som solstrålarna nått hennes kropp. Krokusarna hade för länge sedan kikat upp ur jorden och snödrivorna var nu obetydliga högar längs vägkanterna. Men solen hade dröjt. Hon suckade nöjt och vände sig så att hon låg på mage på den mjuka bruna filten och tittade upp på Joachim där han halvlåg och läste sin pocketbok. Hans mjukt lockiga hår lekte lätt i vinden och hans runda glasögon fick honom att se allvarligare ut än vad han var. Det fanns alltid skymten av ett leende i mungiporna och när han log fylldes hans annars så mörkbruna ögon av en varm, gyllene ton. Som att han känt hennes blick tittade han upp från boken och log mot henne.
- Jaså, du har vaknat nu min lilla solnarkoman, retades han och strök henne ömt över kinden. Han tittade henne länge i ögonen och böjde sig ner och placerade en kyss på hennes lätt särade läppar. Hon slöt ögonen och vände ansiktet upp mot solen igen. Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig så här lycklig, det var som att hon hade känt Joachim hela livet och att det hade varit meningen att de skulle gå i samma litteraturklass just den terminen.
- Ödet, mumlade hon lojt för sig själv.
Hon hörde Joachim stänga igen pocketboken och kände hans starka arm kring sin midja.
- Du är mitt öde, mumlade han i hennes hår. I just det ögonblicket älskade hon honom så mycket att hon skulle göra vad som helst för honom.
Hon vaknade med ett ryck när hans mobiltelefon surrade på nattduksbordet. Det var tredje natten i rad och hon började mot sin vilja misstänka att han dolde något för henne. När hon frågat honom om samtalen hade han ryckt på axlarna och mumlat något om fel nummer. Hon hade försökt att lita på honom och somna om igen, men det slutade med att hon vred sig i sängen och grubblade. Till sist hade hon tagit hans telefon, tassat ut ur sovrummet och ringt upp det missade samtalet. Det hade knappt gått fram en ton innan den mörka rösten sade hallå.
- Hej, vi missade ditt samtal, det här är Jockes telefon. Vem är du?
Tunga, rossliga andetag var det enda som hade hörts innan samtalet klickats av. Nackhåren hade rest sig på henne och hon hade genast förstått att något var fel.Men när hon tagit upp det med honom morgonen efter hade han verkat oförstående och sagt att han ringt upp numret flera gånger, men utan att ha fått svar. Hon skulle ha trott honom om han inte vridit på händerna och haft en konstigt stressad blick i ögonen. Till sist hade han gett med sig och berättat.
- Vårt liv betyder så mycket för mig och jag vill verkligen ge dig allt det du förtjänar. Jag har snart pengar nog för huset vi pratade om som var till salu. Han hade tittat på henne med glansiga ögon och tagit hennes händer. Det här är vår chans, vi kan skaffa oss en fin tillvaro tillsammans. Jag vill gifta mig med dig, jag lovar att sluta efter det här.
Hon hade inte trott sina öron. När orden sjunkit in och hon förstått vad det innebar hade hon fått panik och bett honom om att sluta med en gång. Men han hade inte lyssnat. Han var uppenbarligen så rädd för mannen i telefonen att han inte vågade sluta. Men hon kunde bara inte sitta stilla och se honom råka illa ut, något behövde hon göra.
Det hade gått väldigt fort och våldsamt. De hade fått reda på att hon gått till polisen och berättat var nästa drogleverans skulle vara och att hennes pojkvän skulle vara kurir. Mannen som kommit in i rummet var kortare än Joachims 185 centimeter, men kraftigt växt. På hans gigantiska armar slingrade sig tatuerade ormar på ett obehagligt sätt. Hon hade kastat sig mot honom och försökt hindra honom när han släpat med sig Joachim ut efter att ha slagit honom hårt i magen. Hon hade mött sin älskades blick full av smärta och ångest innan han blev inkastad i den svarta skåpbilen. Det enda polisen hade gjort var att sätta henne i säkerhet och gett henne en skyddad identitet, men de hade aldrig fått tag på kidnapparen trots att de vetat vem han var.
***
Hon lutade sig mot stegen när hon var nere på golvet och pustade ut. Hon torkade svetten i pannan med baksidan av handen och såg genom fönsterrutan att de första solstrålarna letade sig upp i horisonten. Hon klappade Diego på halsen och mumlade hejdå innan hon med tvekande steg gick mot ytterdörren. Hon hade en tung obehagskänsla i magen, men intalade sig att männen inte behövde veta var hon bodde nu trots att de fått tag på hennes nummer. Hon hade knappt tänkt färdigt tanken när hon kände en varm hand tryckas hårt mot hennes mun och hennes händer hållas ihop hårt bakom ryggen.
- Håll käften nu och gör som vi säger, väste rösten som hon hittills bara hört i telefonen.
Hon hann få en glimt av den röda, slöa kniven och fick kväljningar. Hennes magsäck var tom så hon hulkade ljudligt medan hon släpades in i ett mörkt hörn. Hästarna rörde oroligt på sig inne i boxarna vid den plötsliga händelsen, men lugnade sig när det blev tyst igen.
- Vi har fått ett helvete efter att du gick till polisen och tjallade, din jävla råtta. Din pojkvän har vi tagit hand om, helt jävla oduglig var han. Mannens andedräkt fick hennes magsäck att återigen tröstlöst försöka kasta upp. Hans tänder var gulnade och han hade en stor klump lössnus under läppen som bildade brun saft som rann ner på tänderna. Han slickade upp saften med tungspetsen och lutade sig återigen fram så att hans ansikte var alldeles nära hennes. Hon försökte säga något, men var stel av skräck.
- Trodde du inte att vi skulle hitta dig, din slyna? Jag ska se till att du inte kan gola mer till snuten. Han log iskallt mot henne och gav henne en blick som var svår att tolka. Han ryckte till när två korta toner i fickan talade om för honom att han fått ett sms. När han tog upp telefonen ur sin slitna jeansficka var det som att hennes ben plötsligt kom ihåg hur man skulle bete sig. Hon kastade sig upp från det hårda cementgolvet och rusade så fort hon kunde in mot hästarna. Mannen som stod vid stalldörren reagerade snabbt, men rörde sig klumpigt. Han svor medan han sprang efter henne och suckade irriterat när han såg henne kvickt klättra upp för den branta trappan upp till höloftet. Hon hörde honom mumla en rad svordomar innan han pratade med någon i telefonen. Plötsligt tystnade han och hon hörde dämpade steg när mannen klättrade upp på stegen. Hon kröp ihop bakom en halmbal och försökte göra sig så liten som möjligt. Vad fanns det för vapen här uppe? Hon kom plötsligt ihåg saxen och smög sig fram till högen med avklippta snören och kilade snabbt tillbaka till sitt gömställe. Hon andades i korta stötar och förbannade ljudet som hördes alltför väl.
När mannen kom upp på det sista trappsteget och tittade sig omkring i det mörka loftet verkade han bestämma sig för att det var en för stor risk att gå upp dit ensam, så han klättrade ner igen. Hon lyckades hålla andan tillräckligt länge för att höra mannen gå ut genom stalldörren och starta en bilmotor. Hon kikade försiktigt upp över halmbalen och försökte tänka klart, trots hennes skenande hjärta. Nu var enda chansen innan han kom tillbaka med fler personer, hon var tvungen att ta sig ner från loftet och ut ur stallet. Samtidigt som hon reste sig upp kom hon att tänka på vad han sagt om Joachim och tappade luften ur lungorna. Hon satte sig ner igen och vaggade huvudet i händerna och lät tårarna strömma ner över kinderna. Det var inte förrän hon hörde motorljud på avstånd som hon vaknade till och kom ihåg var hon var. Hon kastade sig upp och rusade mot stegen och lät benen gå som trumpinnar ner för plankorna. Hon sträckte sig efter stalldörrens handtag långt innan hon var framme och det var kanske därför hennes ögon spärrades upp och hennes mun formade ett O när ett tungt tryck i bröstet stannade henne alldeles innan hon nådde det. Hon stapplade ett steg framåt och hennes hand famlade fortfarande efter dörrhandtaget som fanns i knappt räckhåll. Hennes hand tappade sin kraft och föll tungt mot kroppen medan hon kämpade för att förstå vad som hänt. Hon kände ännu ett ryck i kroppen och fick se mannen hålla i den röda kniven som nu även var röd på bladet. Hon flämtade förtvivlat efter luft, men utan att få ner någon i lungorna. Till sist tappade ögonen sitt fokus och när ögonlocken fladdrade okontrollerat sjönk hon ner på golvet med ansiktet mot den hårda, kalla cementen. Hon kunde höra mannens steg ebba ut på grusvägen utanför stallet när dammkornen sakta rörde sig i gryningsljuset för att lägga sig att vila på hennes kind.
Med fingrarna på tangenterna
Jag hoppas att denna skrivarlust smittar av sig även på bloggen, för jag har saknat att skriva här. Det blir lite som en egen terapi, att först sålla vad jag tycker är viktigt nog att skriva om och att sedan gå igenom händelserna för att plocka ut kärnan. Och sen får ju min narcisistiska sida lite utrymme, så att jag slipper sitta och prata om mig själv hela dagarna med mina stackars kompisar.
Jag tror att vi kommer att höras/läsas snart igen, att döma av min nyfunna glöd har jag återuppstått för att stanna.
Hello Goodbye
Nystart
Sådär, nu kan jag börja med bloggandet igen, jag har faktiskt en hel del att berätta. Inte ens en månad har gått på det nya året, men håll er "tuned" på bloggen, så får ni snart veta vad för spännande som händer i fröken Johanssons liv för tillfället.
Passar på...
Jag har faktiskt varit lite nervös inför imorgon. Jag har länge sagt "Jag tänkte då inte sova ensam den natten...!". men här i Jönköping har jag inte direkt någon som jag kan tvinga hit en vardagnatt (åtminstone inte på lagligt sätt), så jag får krama om kattorna och hoppas på det bästa.
Fast ju mer jag hört mig för om det omtalade datumet, ju mindre tror jag på det. Så jag kommer nog somna gott - och om jag ser mig omkring i min gamla vanliga lägenhet imorgon bitti, kommer jag att hoppa jublandes ur sängen. Inget ont utan något gott.
Jag visste inte var jag skulle ta vägen när jag gosade med den lille rara kultingen, ut genom dörren och in i bilen var ett av alternativen jag övervägde. Och visst har jag alltid sagt att jag passar i rött? Kanske en idé att skola om mig till grisbonde - om jag nu överlever morgondagen vill säga.
Klappat och klart
I vanliga fall brukar jag ha totalångest vid den här tiden och panikköpa de sista klapparna som jag ger bort med ett krampaktigt ansiktsutryck. Men då brukar snön lindra och få mig att tänka på att julen är så mycket mer än klappar. De barndomsjularna som jag åkte pulka eller skidutflykt med varm choklad med familj och vänner.
Därför är jag extra tacksam till min goda framförhållning i år, för det här skitvädret kan ju göra självaste solen låg. Så nu går jag istället in i garderoben och rotar bland julklapparna och myser över min perfektionism - och härliga brist på ödmjukhet.
Polis på styva linan
Han kräver att få se mitt körkort och ringer centralen för att ta reda på straffskalan för att parkera på motorväg och säger under tiden "jävla journalister som gör som ni själva vill". Jag ber honom att få ta bilder medan han pratar i telefonen, men han säger åt mig att stanna hos honom.
När han lagt på säger han att jag ska ta med mig varningen till mina chefer att vi inte får stanna hur som helst, nästa gång blir det böter. Jag ser fordonen börja packa ihop sig och blir arg och börjar argumentera emot.
På frågan var jag då ska ställa mig för att kunna göra mitt jobb säger han "På den närmsta rastplatsen." "Så du menar att jag istället ska GÅ på E4:an?". Nehepp, det var inte heller en bra idé menade han, utan att "ingen annan ska vara på platsen förutom räddningspersonalen."
När jag upplyste honom om att jag varit på olycksplatser i Luleå, Sundsvall, Trollhättan och Jönköping och att jag till och med har intervjuad andra poliser bredvid min parkerade bil på motorvägen utan anmärkningar om det säger han ingenting. Till sist hade alla försvunnit från olycksplatsen, utan att ha fastnat på bild.
Jag bad om hans namn så att han kunde upplysa redaktören om varför jag inte fått bilder från olyckan, men det fick jag inte. Bara förnamnet Andreas. Och jag ska se till att den där Andreas får ett samtal på måndag morgon, för det här är fan inte okej.
Virrvarr av tankar
Eller så berättar jag vad jag gör just nu - att jag sitter och dricker ett glas med Julmust Light efter att ha läst ut boken Upprorsänglar som får betyget 7,5 av mig. Att Rocky i skrivande stund hittar de godisbitar som jag gömde högst upp i katträdet tidigare, för att se om han brukar gå upp dit.
Eller värmen som sprids i kroppen när jag tänker framåt. På hur glada de kommer att bli som jag köpt klappar till - för jag är så nöjd med varje present jag köpt. Eller att jag för första gången lyckats hålla i pengarna och ha som sparkapital när heltidsjobb inte längre än den självklara verkligheten.
Fast jag väljer nog ändå att beskriva min ljuvliga säng som väntar på mig. Duntäcket som är så förlåtande svalt när jag kryper ner, men som värms upp efter en stund och får mig att tänka på varmvattensbassängen jag lekte tekoppen i och lärde mig simma som barn. Som leder mig in till drömmarna som gör att jag vaknar utsövd, med katterna nära mig.
Ja, så får det bli, prioriteringen är gjord.
Mångfacetterad bokmal
Jag har kommit igång med mitt läsande ordentligt. Jag läser ut i snitt en bok varannan vecka och eftersom jag läser så pass många böcker har jag råd att ta lite risker och variera genrerna och varianterna på läsningen. Just nu läser jag en bok "Upprorsänglar" som är en uppföljande bok om en flicka som får reda på att hon har magiska krafter - enkelt förklarat.
Nästa bok blir Kaffe med musik. Den handlar om fyra äldre kvinnor som åker på en bussresa till Tyskland, och för dem som i stort sett inte ens lämnat sin socken innebär det ett stort steg med många nya erfarenheter och intryck. Mamma tyckte att den var helt underbar.
Och så måste jag även nämna att jag och min kära Kusin Jenny har startat en bokklubb (vi ville egentligen skapa en bokcirkel, men det gick ju inte riktigt av praktiska skäl när vi bara är två personer...) och det är kalaskul. Då läser vi halva boken och sedan diskuterar vi vad vi tycker hittills och vad vi hoppas ska hända och sedan ger vi betyg efteråt.
Känner ni att ni sitter på något bra boktips - släng ut dem här! Då får ni ett skräddarsytt tips tillbaka från mig.
Katterna i trä't
Men jag kunde tyvärr inte hämta trädet förrän om en vecka, så när jag vaknade från min power nap tidigare idag, kollade jag lite planlöst på Blocket på just katträd för att se vad det fanns för olika varianter. Och då fick jag syn på ett fint träd i jkpg, bara en dryg månad gammal, för 800 kronor. Eftersom jag lånar pappas bil fram till jul så åkte jag dit med en gång och hämtade hem det, nedmonterat.
Det stod i deras annons att det skulle ta 10 minuter att sätta upp det. Men eftersom jag är den jag är, är det förvånande att det kom upp över huvud taget. Men åh, det var så värt de många minuterna och svordomarna, katterna älskar det verkligen! Rocky ligger och gosar i en av "påsarna" i trädet i skrivande stund. Jag slänger upp lite bilder, så att ni själva får se kissarnas entusiasm.
Lovis var riktigt modig och betedde sig som att hon inte gjort annat än att klättra i träd.
Finn en katt.
Timmar av kvalitet
Jag glömde det dock snabbt när vi började hugga in på alla sillsorter, korvar, jansson, grönkål, revbensspjäll och alla andra godsaker på julbordet. Det var fantastiskt gott, men framför allt trevligt och mysigt att sitta där med familjen. Jag har en väldigt fin familj nämligen.
När jag kom hem strax efter midnatt satt pappa redo med Yatzy-spelet. Vi körde några omgångar, men till min besvikelse måste jag medge att pappa var strået vassare än mig den här gången. Men jag är vid gott mod ändå - jag har ju haft en kanonhelg i Alingsås - Där Allt Händer.
Du där! Ja, just du. Du snackar väl inte skit om Alingsås?!
Skon i fönstret
Sankt Nikolaus heter det helgonet som ligger till grund för dagens jultomte. I tyskland tror man att han kommer på natten till den 6 december och fyller skor i fönstret med godis, fast bara till de barn som varit snälla. Och tänka sig, jag har varit orolig varenda år - men alltid blivit glatt överraskad.
Jag försökte hålla mig vaken varje natt de första åren, för jag ville så gärna se den där lilla rara tomten. Men jag lyckades baskemig somna varje gång. Och jag var så grymt avundsjuk på min storebror Andreas som fick ställa upp betydligt mycket större skor i fönstret än jag, jag tror fortfarande att det klämdes i mer godis där än i min av Nikolaus.
Hälften rätt
Jag tar mig rätten att ha åsikter eftersom jag varit fullkomligt trogen bönderna i deras resa. Så här kommer min bedömning:
Kamelbonden gjorde tyvärr big time mistake när han valde bort Harriet för Mariett. Det är något som inte känns helt rätt, jag ser inte riktigt den där barnsliga lyckan i Bengts ögon när han tittar på henne. Det tyckte jag mig kunna se när han kramade Harriet.
Johan. Ja, lilla snälla rara Johan. Lyssnade på sin mamma om att distansförhållande inte skulle fungera. Och det blev en resa till Kroatien med en kvinna som faktiskt inte verkar riktigt kär i honom. Inte som Elin var. Jag kan inte riktigt se på honom utan att fnysa och tycka att han inte är värd det han hade fått om han valt rätt. Jag tyckte mig se i trailern inför nästa avsnitt att han faktiskt var ensam på gården. Konstigt.
Sven-Arne, det känns som att han är värd lyckan med sin Carola. Tårarna rann för de också kan jag lova!
Jahapp, här fick ni min djupanalys av årets säsong. Jag fick MVG i psykologi A och B på gymnasiet - så ta mina ord på allvar.
Riktig julhelg
Sedan begav vi oss mot Mäster Gudmunds källare (eller Mäster Gudruns källare som jag alltid råkar kalla det), som är Jönköpings äldsta restaurang. Där åt vi nymodigheter som blåbärssill och körsbärssill - oväntat gott. Men också klassiker som stuvad brunkål, skinka och ljuvliga köttbullar. Kvällen fortsatte på krogen med Johan, Jakob, Hannes och Jimmie - gött gäng!
Och nu var det äntligen dags för årets julbak. Victor, Johan, Zara Hannes och Anneli knackade på min dörr med var sin kavel och ett otroligt pepp att få baka (ironi där, ja). Men vi satte oss till bords och kavlade pepparkaksdeg, rullade mandelmassefigurer och rörde ihop seg knäck. Tävlingsnarkomanen hade förberett ett jul-quiz och den som skapade den finaste pepparkakan och den som gjorde den mest kreativa mandelmassefiguren skulle få en fördel i det quizet.
Jag tog tyvärr inte kort på de vinnande bidragen, men Anneli vann mandelmassetävlingen med sin tolking av hur min dagbok kunnat se ut. Och Victor vann pepparkaksbaket med sin Saab som han monterat ihop med knäck som lim. Längst ner i inlägget ska jag skriva ned frågorna i quizet och ni som vill kan testa er själva. Lova att inte googla innan ni svarat och posta sedan vilket resultat ni fick. Vem av bloggläsarna kan mest om julen? I vårt sällskap stod Victor som segrare.
Vi avslutade kvällen med att titta på Tomten är far till alla barnen, drack chili- och chokladglögg och hade det kanonmysigt. Julbaket levererar alltid.
Jag måste erkänna att jag tyvärr inte tog så många kort, därför kom varken Anneli, Zara eller de vinnande bidragen med på kort. Men jag upplever hellre genom ögonen än kameralinsen.
Här kommer det juliga quizet. Det var ingen av deltagarna som fick fler än 8 rätt:
1. Varför firar vi Trettondagsafton?
2. Vem har namnsdag på julafton?
3. Varifrån kommer helgonet Lucia?
4. Avsluta meningen "Hej tomtegubbar, slå i glasen..."
5. "Sinterklaas" heter jultomtet på ett språk - vilket?
6. Vad heter paret i förnamn som arrangerar festen i Tomten är far till alla barnen?
7. Vad kallas alternativet till en julstjärna i granens topp?
8. Vilken är den viktigaste ingrediensen i pepparkakor, och som har gett dess engelska namn?
9. Vilken är dagen före dagen före dagen före dopparedagen?
10. Vilket år sändes Mysteriet på Greveholm för första gången?
11. Vilket år började Kalle Anka att sändas i tv på julafton i Sverige?
12. Vem är årets julvärd i svt?
13. Vad är utsett till årets julklapp?
14. Vem handlar Charles Dickens "En julsaga" om?
15. Under hur många år var Arne Weise julvärd i svt?
Dags igen...
Därför har jag inte orkat (eller hunnit för den delen) lägga ut bilderna från julbordet med jobbet och baket med vännerna. Jag tror nog att jag kommer att få till det imorgon, för jag kan förstå hur nyfikna ni är att få se de kreativa skapelserna! Jag hade nämligen tävling i vem som kunde baka den finaste pepparkakan och vem som gjorde den mest kreativa mandelmassefiguren.
Så håll ut ett litet tag till mina fantastiska bloggläsare. Ni är ett bevis på att kvalitet går före kvantitet!
Självläkt med julens hjälp
Men jag tänkte tamejtusan inte bli sjuk nu. Jag ska hålla i årets julbak idag (söndag), något som jag både längtat till och planerat inför. Så jag struntade fullkomligt i mina lätt febriga kinder och fortsatte med bestyren inför baket. När jag vaknade imorse mådde jag fortfarande ganska dåligt, men jag sa fuck you till alla stridande blodkroppar. Och det verkar ha fungerat.
Jag mår faktiskt finfint nu. Eller så kanske det beror på att jag är drogad av alla julkänslor som uppkommit, bra är det i vilket fall!
Även jag - till slut
Och jag gillar det. Skepticismen har varit stor inför detta för mig relativt nya fenomen. Jag har varit trogen Facebook och tyckt att jag får den dos sociala medier som jag behöver genom den. Men det finns många fördelar med Twitter har jag upptäckt.
Jag gillar när någon skriver något kärnfullt, rappt och koncist. Och det är man tvungen till att göra på Twitter på grund av att det maximala antalet tecken man kan skriva i ett tweet är 140 stycken. "Så här långt kommer jag på de tecken man får tilldelat på Twitter per tweet. Så jag väljer ord med omsorg och det som kommer ut är kärnfullt."
Om ni finns där ute tillsammans med den lilla blå fågeln - tveka inte att lägga till mig. Jag är kärnfullheten själv.
Lite julpoesi
"Min vän Emma är vinterns egen gudinna
hon tävlar i allt och måste alltid vinna
en förlust för henne är värre än att dö.
På varje fest spelar hon Arvingarnas Eloise
för dansbansmusik är Emmas melodi
av drömprinsar tar Persbrandt alla pris
Emma gillar gubbar som snart pensionärer ska bli.
Emmas humor är minst sagt speciell
med ordvitsar, loser sneezes och knas
ärligt talat skrattar man mest för att vara snäll
men ett garv tycker Emma alltid är kalas
Det må låta som att Emma är en jobbig prick
med sin udda humor och vedervärdiga musik
men jag önskar att alla en lika fin vän fick
för just hennes egenheter gör henne bra och unik."
Jag tror att alla sitter hemma vid sina datorer nu och klappar långsamt, men högt i händerna samtidigt som ni långsamt skakar på huvudet - som att ni inte riktigt kan ta in storheten i det verk ni just tagit del av. Jag ska knåpa ihop en lika (nåja, försöka iaf) fin juldikt till min vän med den breda norrländskan (trots att hon själv menar att hon inte pratar särskilt brett, ha!).
Och så vill jag säga att alla ni som skriver en juldikt till mig här kommer att få en tillbaka.
Den beryktade Anna Bergman.
Julen är här, inomhus. Kom snön!
Tomtemord och pynteri
Med huvudet i munnen trippar Rocky stolt fram till mig för att visa hur duktig han varit. Och trots att min garntomte som jag gjorde som barn (i ärlighetens namn var det väl fröken Elsie som gjorde den medan jag tittade på) strök med blir jag varm av att se det.
Men efter att jag placerat ut alla barndomsprydnader och slingrat glitter i gardinstängerna känns min lägenhet så hemtrevlig och mysig. Jag planerar inför julbaket med mina vänner på söndag och laddar inför julkalenderpremiären på lördag. Julen är fin och den var väldigt välkommen hit till Dalvik.