När mardrömmarna blir sanna
Jag känner ren och skär skräck när jag ser bilder från Predator och Alien 4. Jag blev så rädd av de filmerna att jag fortfarande kan få kalla kårar ända in i märgen vid tanken på dem.
Jag älskade skräckfilmer när jag var yngre. Den kittlande känslan när huvudpersonen blir jagad av ett monster eller mördare. Att se de värsta mardrömmarna bli sanning för huvudpersonen, men nu tycker jag att det är så jävla onödigt.
Jag har blivit en riktig mespropp de senaste åren. Jag går runt och inbillar mig att det värsta alltid kommer att hända, som en hönsmamma - fast utan barn. Jag tror att man kommer att bryta nacken om man halkar i trappan, drunkna om man simmar för långt ut och inte komma tillbaka efter en vanlig bilfärd.
Det kan ha att göra med att jag ser hur mycket hemskt som händer när jag jobbar. Att de här osannolika sakerna faktiskt händer vanliga människor skärrar mig. Och att man ska få hjälp att spela upp de här, visserligen fiktiva, händelseförloppen i hjärnan är nog ganska skadligt med tanke på människans fantasi.
Mina barn ska aldrig få se på skräckfilmer, gå på spökvandringar eller googla om onda andar (vet av egen erfahenhet att det inte är bra). De ska få titta på Legally Blond och Ace Ventura på rosa fluffiga kuddar med Ben and Jerrys i handen och njuta av livet. Inte vara rädda för det.
Jag tror liksom att om jag tittar för länge på bilden kommer det här monstret att bli verklighet. Fy fan!!
Jag älskade skräckfilmer när jag var yngre. Den kittlande känslan när huvudpersonen blir jagad av ett monster eller mördare. Att se de värsta mardrömmarna bli sanning för huvudpersonen, men nu tycker jag att det är så jävla onödigt.
Jag har blivit en riktig mespropp de senaste åren. Jag går runt och inbillar mig att det värsta alltid kommer att hända, som en hönsmamma - fast utan barn. Jag tror att man kommer att bryta nacken om man halkar i trappan, drunkna om man simmar för långt ut och inte komma tillbaka efter en vanlig bilfärd.
Det kan ha att göra med att jag ser hur mycket hemskt som händer när jag jobbar. Att de här osannolika sakerna faktiskt händer vanliga människor skärrar mig. Och att man ska få hjälp att spela upp de här, visserligen fiktiva, händelseförloppen i hjärnan är nog ganska skadligt med tanke på människans fantasi.
Mina barn ska aldrig få se på skräckfilmer, gå på spökvandringar eller googla om onda andar (vet av egen erfahenhet att det inte är bra). De ska få titta på Legally Blond och Ace Ventura på rosa fluffiga kuddar med Ben and Jerrys i handen och njuta av livet. Inte vara rädda för det.
Jag tror liksom att om jag tittar för länge på bilden kommer det här monstret att bli verklighet. Fy fan!!
Kommentarer
Trackback
