emsegumsan

Alltså... Näe. Jag har blivit så orättvist behandlad, rent förtryckt av självaste Moder natur. För några veckor sen var jag med om en traumatisk upplevelse. Jag cyklade till jobbet, klockan var runt halv sju och det fanns inte en själ i närheten.

Förutom en. En arg fiskmåsemamma som antog att jag skulle röva bort hennes fula unge. Hon dök ner mot mig bakifrån och drog mig i håret, HÅRT. Men det räckte inte, utan hon förföljde mig femtio meter till för att återigen dra mig i håret.

Jag har aldrig skrikit så högt i hela mitt liv. Jag har nog heller aldrig varit så rädd. Jag skrek "HJÄÄÄÄLP" med min förkylda hals, vilket gav upphov till extrema halssmärtor senare under dagen. En gammal gubbe stod med sin labrador och stirrade på mig med öppen mun där jag cyklade och skrek som en besatt.
Efter det har jag en seriös fiskmåseskräck. Jag rycker till och springer till första bästa buske så fort jag hör deras skrik.

Men nu har jag äntligen lugnat mig en aning, även om jag fortfarande blir iskall när jag ser en av djävulsfåglarna. Med min maximala otur har jag även blivit helt omotiverat attackerad av ett annat skitdjur. Jag skulle gå till parkeringen för att köra iväg till Jenny, då sätter sig en jävla geting på mitt huvud. Jag får panik och försöker ruska bort den, varav den trasslar in sig i håret.

Naturligtvis sticker aset mig i huvudet. Så nu är jag livrädd för getingar också. Jag kan ju för fan inte gå utanför dörren utan att riskera en hjärtattack. Jag ha vinter igen, renarna låter mig åtmonstonde vara!