emsegumsan

Jag har en egenhet att alltid göra bort mig... och det gjorde jag Big time i fredags! Vi hade en grymt rolig och lyckad förfest hos Anna. Där var Dennis, Sandra, värden såklart, och en flaska Minttu; grym kombination! Vi drog till kåren när vi såg lagom i kors, ungefär vid tolvtiden.

Kåren var i alla fall värdelös. Lite folk och ett helt tomt dansgolv. Vi svängde våra lurviga en liten stund, men när låten jag önskade, Tusen och en natt, aldrig spelades gav jag upp. (Jag kom på sen att det var hårdrockstema...)

Jag och min kära Sandra bestämde oss för att få något att äta, och styrde våra steg mot Shell. På vägen träffade vi tre roliga killar som ville att vi skulle visa vägen till Kalles. En av dem började prata om att de kom från Sundsvall och precis hade fått skivkontrakt och var lite av kändisar i Jazzens värld.

Dum som jag kan vara ibland (jag skyller på Minttun), köpte jag allt med hull och hår och var superimponerad. När vi hade tackat nej till ett Kallesbesök och skilts åt, frågade Sandra om jag inte fattade att de skämtade och att jag blivit blåst. Naturligtvis inte. Det var pinsamt, men jag ryckte på axlarna och tyckte att jag kommer aldrig att se dem igen, så skit i det!

Men det var inte riktigt sant. På väg ut från Shell såg jag en av dem, och tänkte att: "Nu Emma, nu kan du få din revansch!" Jag tänkte vara lagom cool och bara nicka lite kallt åt han. Men då fastnade jag med klacken i mattan och duns!

Jag låg på shells golv en decimeter framför killen och skämdes. Sandra kunde inte stå kvar, hon gick längre bort och dog av skratt. Men grejen var den, att jag satt ju fast! Min klack hade fastnat i ett av hålen i mattan, och jag fick mig inte loss... Jag fick helt enkelt be killen om hjälp att dra min sko ur mattan. Fan ta dig Sandra! Det här kommer du att få äta upp!