emsegumsan

...att få ut de übersöta bilderna på den en timme gamla griskultingen som jag fick gosa med när jag och barnen i vår julsatsning besökte ett grisstall inför julskinkesäsongen. Med att passa på menar jag ju förstås innan jorden går under. Det här blogginlägget kanske kommer att hamna på ett framtida museum när de nya människorna forskar om oss stackare.

Jag har faktiskt varit lite nervös inför imorgon. Jag har länge sagt "Jag tänkte då inte sova ensam den natten...!". men här i Jönköping har jag inte direkt någon som jag kan tvinga hit en vardagnatt (åtminstone inte på lagligt sätt), så jag får krama om kattorna och hoppas på det bästa.

Fast ju mer jag hört mig för om det omtalade datumet, ju mindre tror jag på det. Så jag kommer nog somna gott - och om jag ser mig omkring i min gamla vanliga lägenhet imorgon bitti, kommer jag att hoppa jublandes ur sängen. Inget ont utan något gott. 

Åter till grisarna - varsågod och smält!

Klockan var 17.17 idag, måndag, när jag med ett saligt leende tog emot kassen med den sista julklappen för i år. Jag har handlat till ganska många människor och är så nöjd med allt jag köpt, jag riktigt längtar rills jag får se dem öppna paketen.

I vanliga fall brukar jag ha totalångest vid den här tiden och panikköpa de sista klapparna som jag ger bort med ett krampaktigt ansiktsutryck. Men då brukar snön lindra och få mig att tänka på att julen är så mycket mer än klappar. De barndomsjularna som jag åkte pulka eller skidutflykt med varm choklad med familj och vänner.

Därför är jag extra tacksam till min goda framförhållning i år, för det här skitvädret kan ju göra självaste solen låg. Så nu går jag istället in i garderoben och rotar bland julklapparna och myser över min perfektionism - och härliga brist på ödmjukhet.

Jag fick ett samtal klockan 12.00 idag, lördag, från min chef som undrade om jag ville hoppa in och plåta en lastbilsolycka på E4:an i höjd med Gränna. Jag tackade ja eftersom det är så bra betalt när man blir inringd på helgen. 

När jag kom fram till olycksplatsen stannade jag bakom ett av räddningsfordonen, i en avstängd fil. Jag lämnade bilen med varningsblinkerserna på för säkerhets skull och gick framåt för att fota. Men då kommer en arg polis och frågar hur sjutton jag tänker när jag parkerar bilen på E4.

Han kräver att få se mitt körkort och ringer centralen för att ta reda på straffskalan för att parkera på motorväg och säger under tiden "jävla journalister som gör som ni själva vill". Jag ber honom att få ta bilder medan han pratar i telefonen, men han säger åt mig att stanna hos honom. 

När han lagt på säger han att jag ska ta med mig varningen till mina chefer att vi inte får stanna hur som helst, nästa gång blir det böter. Jag ser fordonen börja packa ihop sig och blir arg och börjar argumentera emot.

På frågan var jag då ska ställa mig för att kunna göra mitt jobb säger han "På den närmsta rastplatsen." "Så du menar att jag istället ska GÅ på E4:an?". Nehepp, det var inte heller en bra idé menade han, utan att "ingen annan ska vara på platsen förutom räddningspersonalen."

När jag upplyste honom om att jag varit på olycksplatser i Luleå, Sundsvall, Trollhättan och Jönköping och att jag till och med har intervjuad andra poliser bredvid min parkerade bil på motorvägen utan anmärkningar om det säger han ingenting. Till sist hade alla försvunnit från olycksplatsen, utan att ha fastnat på bild.

Jag bad om hans namn så att han kunde upplysa redaktören om varför jag inte fått bilder från olyckan, men det fick jag inte. Bara förnamnet Andreas. Och jag ska se till att den där Andreas får ett samtal på måndag morgon, för det här är fan inte okej.

Jaha, vad ska jag skriva om här nu då? Om att jag ställer klockan en kvart tidigare varje morgon för att hinna se på julkalendern, som faktiskt är ruskigt bra? Att jag håller på med ett, som känns rätt omfattande, projekt med barn inför julens sändningar? Att jag nog aldrig någonsin har känt veckorna innan jul gå så rasande fort?

Eller så berättar jag vad jag gör just nu - att jag sitter och dricker ett glas med Julmust Light efter att ha läst ut boken Upprorsänglar som får betyget 7,5 av mig. Att Rocky i skrivande stund hittar de godisbitar som jag gömde högst upp i katträdet tidigare, för att se om han brukar gå upp dit. 

Eller värmen som sprids i kroppen när jag tänker framåt. På hur glada de kommer att bli som jag köpt klappar till - för jag är så nöjd med varje present jag köpt. Eller att jag för första gången lyckats hålla i pengarna och ha som sparkapital när heltidsjobb inte längre än den självklara verkligheten.

Fast jag väljer nog ändå att beskriva min ljuvliga säng som väntar på mig. Duntäcket som är så förlåtande svalt när jag kryper ner, men som värms upp efter en stund och får mig att tänka på varmvattensbassängen jag lekte tekoppen i och lärde mig simma som barn. Som leder mig in till drömmarna som gör att jag vaknar utsövd, med katterna nära mig.

Ja, så får det bli, prioriteringen är gjord.

"Du kommer att älska den - den är jättesnuskig. Rena porren!" Det är alltså så Sandra Johansson säljer in en bok till mig. Bara för att jag läser lite Harlequin Historisk då och då behöver inte det innebära att jag vill läsa en bok bara för att det är en massa snuskigheter. Men jag kryper till korset - boken ligger i påsen från biblioteket.

Jag har kommit igång med mitt läsande ordentligt. Jag läser ut i snitt en bok varannan vecka och eftersom jag läser så pass många böcker har jag råd att ta lite risker och variera genrerna och varianterna på läsningen. Just nu läser jag en bok "Upprorsänglar" som är en uppföljande bok om en flicka som får reda på att hon har magiska krafter - enkelt förklarat.

Nästa bok blir Kaffe med musik. Den handlar om fyra äldre kvinnor som åker på en bussresa till Tyskland, och för dem som i stort sett inte ens lämnat sin socken innebär det ett stort steg med många nya erfarenheter och intryck. Mamma tyckte att den var helt underbar.

Och så måste jag även nämna att jag och min kära Kusin Jenny har startat en bokklubb (vi ville egentligen skapa en bokcirkel, men det gick ju inte riktigt av praktiska skäl när vi bara är två personer...) och det är kalaskul. Då läser vi halva boken och sedan diskuterar vi vad vi tycker hittills och vad vi hoppas ska hända och sedan ger vi betyg efteråt.

Känner ni att ni sitter på något bra boktips - släng ut dem här! Då får ni ett skräddarsytt tips tillbaka från mig.

Jag var hemma hos en tjej som arbetar för den kattförening som jag köpte Lovis genom för att intervjua henne i förra veckan. Jag berömde hennes katträd och fick då veta att hennes goa Frasse inte är ett dugg intresserad av det. Så jag lade ett bud på 700 kronor, det var rätt slitet men jag tänkte att pengarna går till gott ändamål i så fall.

Men jag kunde tyvärr inte hämta trädet förrän om en vecka, så när jag vaknade från min power nap tidigare idag, kollade jag lite planlöst på Blocket på just katträd för att se vad det fanns för olika varianter. Och då fick jag syn på ett fint träd i jkpg, bara en dryg månad gammal, för 800 kronor. Eftersom jag lånar pappas bil fram till jul så åkte jag dit med en gång och hämtade hem det, nedmonterat.

Det stod i deras annons att det skulle ta 10 minuter att sätta upp det. Men eftersom jag är den jag är, är det förvånande att det kom upp över huvud taget. Men åh, det var så värt de många minuterna och svordomarna, katterna älskar det verkligen! Rocky ligger och gosar i en av "påsarna" i trädet i skrivande stund. Jag slänger upp lite bilder, så att ni själva får se kissarnas entusiasm.

Lovis var riktigt modig och betedde sig som att hon inte gjort annat än att klättra i träd.

 

Det var en snabbvistelse i Alingsås, men vi såg till att göra det bästa av dygnet. Strax efter jag kommit hem gjorde vi oss fina och begav oss till slottscafét alldeles intill Gräfsnäs slottsruin. Och som den historik-romantikern jag är satt jag och tänkte på alla damer som levt lyckliga i det slottet - tills min svägerska Nina upplyste mig om att Margatera Eriksdotter Leijonhufvud gömde sig i en kista där för att komma undan Gustav Wasa som till slut tvingade henne att gifta sig med honom.

Jag glömde det dock snabbt när vi började hugga in på alla sillsorter, korvar, jansson, grönkål, revbensspjäll och alla andra godsaker på julbordet. Det var fantastiskt gott, men framför allt trevligt och mysigt att sitta där med familjen. Jag har en väldigt fin familj nämligen.

Sedan följde jag med brorsan Mikael med sin Nina hem för att busa med brorsbarnen Maja och lilla Ville. Jag fick en stor kram av Maja och fick veta att vi är bästa kompisar för alltid. Och av Ville fick jag en blöt puss och en kram. Jag smälter varje gång jag träffar de små fina liven.

När jag kom hem strax efter midnatt satt pappa redo med Yatzy-spelet. Vi körde några omgångar, men till min besvikelse måste jag medge att pappa var strået vassare än mig den här gången. Men jag är vid gott mod ändå - jag har ju haft en kanonhelg i Alingsås - Där Allt Händer.

I ungefär 18 års tid har jag satt upp en sko i fönstret kvällen den 5 december. För då vet jag att den är fylld med godis morgonen efter, idag alltså. Det är inget tvångsbeteende som behöver behandlas på något sätt, utan en tysk tradition (det kanske är de som behöver vården?). 

Sankt Nikolaus heter det helgonet som ligger till grund för dagens jultomte. I tyskland tror man att han kommer på natten till den 6 december och fyller skor i fönstret med godis, fast bara till de barn som varit snälla. Och tänka sig, jag har varit orolig varenda år - men alltid blivit glatt överraskad.

Jag försökte hålla mig vaken varje natt de första åren, för jag ville så gärna se den där lilla rara tomten. Men jag lyckades baskemig somna varje gång. Och jag var så grymt avundsjuk på min storebror Andreas som fick ställa upp betydligt mycket större skor i fönstret än jag, jag tror fortfarande att det klämdes i mer godis där än i min av Nikolaus.

Jag saknar alla traditioner som vi hade hemma och allt julstök. Första morgonen som adventsljusstaken lyste fridfullt i köket, första gången som ljusen på julgranen tändes och tävlingen om vem som kunde äta mest pepparkaksdeg utan att pappa såg. Men som mina föräldrar säger - jag får se till att komma ihåg hur mycket jag värdesatte det där och sedan ge det till mina barn. Det är ett av få av deras tips som jag verkligen ska ta fasta på.

För första gången någonsin har jag följt en säsong av Bonde söker fru. Och först nu förstår jag varför alla har varit så betagna i det, jag har suttit klistrad vid tv-skärmen varje onsdagskväll sedan starten. Och därför har jag så mycket känslor nu när jag tittar på "upplösningen" om man får kalla det så.

Jag tar mig rätten att ha åsikter eftersom jag varit fullkomligt trogen bönderna i deras resa. Så här kommer min bedömning:

Klas gjorde hundra procent rätt när han valde sin Sandra. Vid så många tillfällen droppade tårarna från mina kinder ner på min tröja när jag fick se deras kärleksresa på Irland.

Kamelbonden gjorde tyvärr big time mistake när han valde bort Harriet för Mariett. Det är något som inte känns helt rätt, jag ser inte riktigt den där barnsliga lyckan i Bengts ögon när han tittar på henne. Det tyckte jag mig kunna se när han kramade Harriet.

Johan. Ja, lilla snälla rara Johan. Lyssnade på sin mamma om att distansförhållande inte skulle fungera. Och det blev en resa till Kroatien med en kvinna som faktiskt inte verkar riktigt kär i honom. Inte som Elin var. Jag kan inte riktigt se på honom utan att fnysa och tycka att han inte är värd det han hade fått om han valt rätt. Jag tyckte mig se i trailern inför nästa avsnitt att han faktiskt var ensam på gården. Konstigt.

Sven-Arne, det känns som att han är värd lyckan med sin Carola. Tårarna rann för de också kan jag lova!

Jahapp, här fick ni min djupanalys av årets säsong. Jag fick MVG i psykologi A och B på gymnasiet - så ta mina ord på allvar.

Nåja, helg fylld med julkänsla, kanske är mer korrekt att beskriva föregående helg. Den började med Lokaltv-gala på redaktionen efter arbetsdagen. Vi drack glögg och champagne, åt ischoklad och julskum samtidigt som vi tittade på galan som sändes direkt från Malmö. Tyvärr vann vi inte, men kul och inspirerande var det ändå.

Sedan begav vi oss mot Mäster Gudmunds källare (eller Mäster Gudruns källare som jag alltid råkar kalla det), som är Jönköpings äldsta restaurang. Där åt vi nymodigheter som blåbärssill och körsbärssill - oväntat gott. Men också klassiker som stuvad brunkål, skinka och ljuvliga köttbullar. Kvällen fortsatte på krogen med Johan, Jakob, Hannes och Jimmie - gött gäng!

Och nu var det äntligen dags för årets julbak. Victor, Johan, Zara Hannes och Anneli knackade på min dörr med var sin kavel och ett otroligt pepp att få baka (ironi där, ja). Men vi satte oss till bords och kavlade pepparkaksdeg, rullade mandelmassefigurer och rörde ihop seg knäck. Tävlingsnarkomanen hade förberett ett jul-quiz och den som skapade den finaste pepparkakan och den som gjorde den mest kreativa mandelmassefiguren skulle få en fördel i det quizet.

Jag tog tyvärr inte kort på de vinnande bidragen, men Anneli vann mandelmassetävlingen med sin tolking av hur min dagbok kunnat se ut. Och Victor vann pepparkaksbaket med sin Saab som han monterat ihop med knäck som lim. Längst ner i inlägget ska jag skriva ned frågorna i quizet och ni som vill kan testa er själva. Lova att inte googla innan ni svarat och posta sedan vilket resultat ni fick. Vem av bloggläsarna kan mest om julen? I vårt sällskap stod Victor som segrare.

Vi avslutade kvällen med att titta på Tomten är far till alla barnen, drack chili- och chokladglögg och hade det kanonmysigt. Julbaket levererar alltid.

Kroppen känns gjuten i blålera och öronen vadderade med bomull. Jag är öm i hela kroppen och gråter för ingenting (igår till "Pengarna på bordet" för att de tävlande började bråka med varandra...). Jag kom alltså inte undan den här gången heller, även om förkylningen inte blommat ut helt. Jag är dock på jobbet ändå, får alltid så mycket skuldkänslor när jag är borta.

Därför har jag inte orkat (eller hunnit för den delen) lägga ut bilderna från julbordet med jobbet och baket med vännerna. Jag tror nog att jag kommer att få till det imorgon, för jag kan förstå hur nyfikna ni är att få se de kreativa skapelserna! Jag hade nämligen tävling i vem som kunde baka den finaste pepparkakan och vem som gjorde den mest kreativa mandelmassefiguren.

Så håll ut ett litet tag till mina fantastiska bloggläsare. Ni är ett bevis på att kvalitet går före kvantitet!

Jag har väl aldrig riktigt trott på det där med att man kan mota bort sjukdomar och "göra" sig frisk med hjälp av tankekraft. Jag kände mig lite rostig i halsen och tung i kroppen hela dagen igår, och det blev värre framåt dagen. Det kan nog bero på att jag traskade upp till Dalvik halv tre på fredagsnatten i tunna strumpbyxor i typ tusen minusgrader.

Men jag tänkte tamejtusan inte bli sjuk nu. Jag ska hålla i årets julbak idag (söndag), något som jag både längtat till och planerat inför. Så jag struntade fullkomligt i mina lätt febriga kinder och fortsatte med bestyren inför baket. När jag vaknade imorse mådde jag fortfarande ganska dåligt, men jag sa fuck you till alla stridande blodkroppar. Och det verkar ha fungerat.

Jag mår faktiskt finfint nu. Eller så kanske det beror på att jag är drogad av alla julkänslor som uppkommit, bra är det i vilket fall!