emsegumsan

 

 

Igår, onsdag, tog jag mina första stapplande steg på Twitter. Eller som mig själv i alla fall. Jag har innan det twittrat för TV4Nyheterna Jönköpings räkning, men det har varit raka nyhets-tweets.

Och jag gillar det. Skepticismen har varit stor inför detta för mig relativt nya fenomen. Jag har varit trogen Facebook och tyckt att jag får den dos sociala medier som jag behöver genom den. Men det finns många fördelar med Twitter har jag upptäckt.

Jag gillar när någon skriver något kärnfullt, rappt och koncist. Och det är man tvungen till att göra på Twitter på grund av att det maximala antalet tecken man kan skriva i ett tweet är 140 stycken. "Så här långt kommer jag på de tecken man får tilldelat på Twitter per tweet. Så jag väljer ord med omsorg och det som kommer ut är kärnfullt."

Om ni finns där ute tillsammans med den lilla blå fågeln - tveka inte att lägga till mig. Jag är kärnfullheten själv.

Jag har en vän som heter Anna Bergman som bor i Umeå, men som kommer från Lycksele. En dag kände Anna Bergman för att göra mig lite glad (och skryta lite med sina djupa ord) och kommenterade därför ett av mina inlägg - med skimrande, glittrande julpoesi. Fast väldigt djup förstås.

"Min vän Emma är vinterns egen gudinna

med en förkärlek för kyla och snö
hon tävlar i allt och måste alltid vinna
en förlust för henne är värre än att dö.

På varje fest spelar hon Arvingarnas Eloise
för dansbansmusik är Emmas melodi
av drömprinsar tar Persbrandt alla pris
Emma gillar gubbar som snart pensionärer ska bli.

Emmas humor är minst sagt speciell
med ordvitsar, loser sneezes och knas
ärligt talat skrattar man mest för att vara snäll
men ett garv tycker Emma alltid är kalas

Det må låta som att Emma är en jobbig prick
med sin udda humor och vedervärdiga musik
men jag önskar att alla en lika fin vän fick
för just hennes egenheter gör henne bra och unik."

Jag tror att alla sitter hemma vid sina datorer nu och klappar långsamt, men högt i händerna samtidigt som ni långsamt skakar på huvudet - som att ni inte riktigt kan ta in storheten i det verk ni just tagit del av. Jag ska knåpa ihop en lika (nåja, försöka iaf) fin juldikt till min vän med den breda norrländskan (trots att hon själv menar att hon inte pratar särskilt brett, ha!).

Och så vill jag säga att alla ni som skriver en juldikt till mig här kommer att få en tillbaka.

Den beryktade Anna Bergman.

Ett tomtehuvud av garn rullar hjälplöst förbi mig på golvet. Innan jag ens hinner fundera över detta morbida inslag på min lediga dag kommer en smidig katt springande efter och tar ett skutt som beseglar tomtens redan rätt körda läge. 

Med huvudet i munnen trippar Rocky stolt fram till mig för att visa hur duktig han varit. Och trots att min garntomte som jag gjorde som barn (i ärlighetens namn var det väl fröken Elsie som gjorde den medan jag tittade på) strök med blir jag varm av att se det.

När jag plockade fram julpyntlådan som mamma och pappa kom hit med för några helger sedan blev Rocky och Lovis lika glada och upprymda som jag. De satt och kikade ner i lådan och förundrades över allt jag plockade fram. Rocky har inte varit lika lekfull och glad som vanligt på sistone och det har oroat mig. Men nu leker han för fullt med tomtarna och beter sig som en busig kattunge. Och jag har inte haft någon riktig julkänsla på grund av det gråa vädret och framför allt avsaknaden av riktig kyla och knarrande snö.

Men efter att jag placerat ut alla barndomsprydnader och slingrat glitter i gardinstängerna känns min lägenhet så hemtrevlig och mysig. Jag planerar inför julbaket med mina vänner på söndag och laddar inför julkalenderpremiären på lördag. Julen är fin och den var väldigt välkommen hit till Dalvik.

Nu är det tre år, två månader och fyra dagar sedan jag startade upp min blogg. Då bodde jag i en, för det mesta ostädad, studentlägenhet på 28 kvadrat. Som närmsta granne hade jag en fin vän som bakade himmelska kakor och alltid hade tropiskt te hemma. 

Tre dörrar bort fanns hon som jag kallade Den roligaste och den finaste. Spontant crazy men också mysig in i det i oändliga. Knetade jag två trappor upp kom jag till AnnaPanna. Som jag tittade på Halv åtta med, som förstod min humor till fullo och som jag hade helt fantastiskt kul med.

Då hade jag inte ens lämnat mitt lägenhetshus, jag skulle kunna ta slut på Internets utrymme innan jag vandrat färdigt i Piteå och samlat ihop mina vänner. Nu har jag en annan situation. Men jag arbetar med det jag verkligen vill, jag har roligt varje dag på jobbet, ser mig själv utvecklas och tror gott om framtiden.

Jag har fina vänner som jag umgås med, gärna med en bira i ena handen och dart-pilar i den andra. Jag har utökad mitt katt-tantskap med en liten Lovis, nu lever jag ut min "sitter på verandran i USA med geväret i knät och katterna vid fötterna - kvinna."

Med den här lilla nostalgitrippen och nutidskollen vill jag säga att jag härmed startar upp min blogg igen. Jag tror att den största anledningen att jag stängde ner den är att jag kände att det jag skrev inte lästes. Men det spelar ingen roll, för jag har saknat att skriva här. Att hålla igång skrivandet när jag är en tv-brud och samtidigt få berätta vad jag har på tankarna.