emsegumsan

- Vad säger den korta visaren på klockan till den långa när de möts?

"Jag kan inte säga hur utvald jag kände mig när jag skickades iväg igår eftermiddag att köpa tamponger åt min chef, bara för att få höra att jag hade köpt fel sort och bli tillfrågad om varför jag aldrig kan göra något rätt. Jag är verkligen en flicka med tur."

Sarkasmen dryper i boken på ett lika härligt sätt som pommes i olja. Andrea Sachs har fått jobbet som alla flickor drömmer om. Efter ett år som assistent åt modelegenden Miranda Priestley ska man kunna få vilket jobb som helst inom tidningsbranschen. Och eftersom ett journalistjobb på The New Yorker är Andreas dröm väljer hon att ta jobbet hos den fruktade moderäven. 

Boken ger den ultimata jag-har-det-i-alla-fall-det-inte-sämst-känslan. På ett stessande, panikartat men samtidigt underhållande sätt får man följa med Andrea på hennes kamp på omöjliga uppdrag. Berättelsen är skriven utifrån ett "jag-perspektiv", och författaren, Lauren Weisberger, har lyckats få mig som läsare att stifta bekantskap med karaktären.

Filmen som kom ut 2006 var riktigt bra, enligt mig. Och det här är ett sällsynt fall där jag faktiskt tycker att filmen är bättre än boken. Men egentligen säger det mer om filmen än om boken, för den är helt klart läsvärd!

JAG ÄR KULTURELL. Och det ska jag bevisa genom de bokrecensioner jag ska börja skriva här. För att läsa är en av mina favoritsysslor, jag har alltid minst två böcker väntandes i en bokkö. Under vintern har Splendour-böckerna av Anna Godbersen varit allra bäst. De utspelar sig på 1800-talet och skildrar livsöden från olika kretsar, framför allt den rika där oskuldsfulla damer vårdar sina danskort ömt. Ja, jag är sliskigt romantisk.

DEN ALLRA SÄMSTA. Det är utan tvekan den tredje uppföljaren till En shopaholics bekännelser, En shopaholic i New York. Jag blev bara så jävla förbannad på huvudkaraktären som var så otroligt dum i huvudet och egoistisk, inte charmigt alls - som i den första boken som är kanonbra. 

MEST FASCINERANDE. Nåja, med en nypa salt passar Flickan från tjugotalet, av Sophie Kinsella in under titeln. Men jag blev verkligen intresserad av tjugotalets "flappers" som de friare kvinnorna i USA kallades. De körde bilar, flög flygplan, rökte, drack och dansade Charleston hej vilt. Nu var just den här boken väldigt lättsam, med lite historia i - men den gjorde att jag googlade runt och hittade intressant fakta.

SOM EN ÖRFIL. Så ska det kännas när man har läst det sista ordet i en bok. Man ska sitta en liten stund och ta in det man har läst utan att kunna slå igen boken. Då har man läst en förbannat bra bok. Senast jag läste en sådan bra bok var nog Shogun av James Clavell. Men jakten på den där känslan fortsätter!

BLÄ. Jag är ju totalt sämst att hålla igång bloggen. Jag tycker att det är kul att dela med mig av mina tankar, men eftersom det inte är särskilt djupa reflektioner av omvärlden jag ger, blir responsen här rätt så... sval. Och då tänker jag att jag lika gärna kan blogga i ett word-dokument för min egen del.

MEN SEN har jag fått höra av säkra källor (mig själv) att det kanske inte gör någonting att jag inte leker Bildt, Obama eller Ghandi, jag skiter väl i politik (nåja. här i alla fall). Så därför kommer jag att fortsätta blogga om mitt otroligt vanliga halv-svenssonliv som jag trivs så fantastiskt bra med.

JAG MENAR. Jag behöver inte känns mig viktig och betydelsefull, för mig räcker det med att få en varm rosa-skimrande känsla i bröstet när jag hör Nordman, ser Sunes Jul, äter filmjölk med jordgubbssmak och bara få vara så där härligt vanlig.

JA. Jag har precis läst Djävulen bär Prada och har tagit till mig budskapet - och det stenhårt. Jag tänker ta mig en liten funderare och klura ut hur jag ska förändra min blogg till en annan kanal än typ statusuppdateringar en dag efter det har hänt. Spännande - den som lever få se.