3096 dagar
"Från och med nu stod jag under ständig övervakning. Jag fick inte ta ett enda steg utan hans befallning. Jag måste stå, sitta och gå som gärningsmannen ville."
Det här är boken där Natascha Kampusch berättar om sin drygt åttaåriga tid som fånge hos en psykiskt störd man. Den österrikiska tjejen var tio år när hon på väg till skolan blev indragen i en vit skåpbil. Föraren och gärningsmannen var Wolfgang Prikopil som bland annat led av paranoia och ett extremt behov av kontroll.
Natascha berättar öppenhjärtligt och beskrivande om sin situation, och det är väl skrivet med moment som hela tiden för berättelsen framåt på ett naturligt sätt. Hon beskriver omgivningen och sina känslor på ett så detaljerat och ärligt sätt att det går att få en bild av hur fångenskapen kan ha upplevts av henne. Men det är ändå svårt att ta in hela historien, förstås. Det är hisnande lång tid.
Det minus som finns med boken är att det ofta kommer upprepningar. Ungefär på samma sätt som när man skriver sin uppsats och när ett ämne hänger ihop med så många punkter, då återkommer det igen och igen. Ett exempel på det är Stockholmssyndromet som hon oftar hänvisar till. Men av någon anledning går hon in djupt på vad det innebär vid varje omnämnande, något som stannar upp i läsningen och får mig att tänka "men vänta lite. Har jag inte redan läst detta...?"
Men det är en verkligt bra bok som fick mig att tänka en hel del, vilket gav en del insikter om det liv man lever idag.
8 av 10 guldkatter ger jag Nataschas verk.
Det här är boken där Natascha Kampusch berättar om sin drygt åttaåriga tid som fånge hos en psykiskt störd man. Den österrikiska tjejen var tio år när hon på väg till skolan blev indragen i en vit skåpbil. Föraren och gärningsmannen var Wolfgang Prikopil som bland annat led av paranoia och ett extremt behov av kontroll.
Natascha berättar öppenhjärtligt och beskrivande om sin situation, och det är väl skrivet med moment som hela tiden för berättelsen framåt på ett naturligt sätt. Hon beskriver omgivningen och sina känslor på ett så detaljerat och ärligt sätt att det går att få en bild av hur fångenskapen kan ha upplevts av henne. Men det är ändå svårt att ta in hela historien, förstås. Det är hisnande lång tid.
Det minus som finns med boken är att det ofta kommer upprepningar. Ungefär på samma sätt som när man skriver sin uppsats och när ett ämne hänger ihop med så många punkter, då återkommer det igen och igen. Ett exempel på det är Stockholmssyndromet som hon oftar hänvisar till. Men av någon anledning går hon in djupt på vad det innebär vid varje omnämnande, något som stannar upp i läsningen och får mig att tänka "men vänta lite. Har jag inte redan läst detta...?"
Men det är en verkligt bra bok som fick mig att tänka en hel del, vilket gav en del insikter om det liv man lever idag.
8 av 10 guldkatter ger jag Nataschas verk.
Kommentarer
Trackback
