emsegumsan

Beach 2012 har fått en helt ny innebörd. Istället för att kritvita Håkan Hellström-fans med randiga tröjor och minisvartmössor ska kolla in mig på stranden är det nu krullhåriga grekiska strandraggare med orangea speedos. Tränar som aldrig förr kan jag lova!


Mums!

Vilka firar 29 februari mest?

-skottarna!

Jag firar dagen med en vits. Såklart. Jag har jobbat morgonpass och slogs av filosofiska tankar, som vanligt när man fått två timmars sömn. Nästa gång det blir den 29 februari ska jag fylla 27 år. Vem är jag då? Vad gör jag? Hur många barn har jag? Hur många tårar har trillat nerför mina kinder och hur många skratt har gurglat upp ur strupen och skapat träningsvärk i magen?

Svaret hoppas jag blir att jag är en framgångsrik journalist, uppskattad främst för min goda humor och bländande personlighet. Att alla helt plötsligt upptäcker att jag är riktigt bra på att sjunga och vinner hela Eurovision 2016. Att jag har typ sju katter som ersatt alla mina vänner. Eller vänta lite, det sista var ingen förhoppning, mer en föraning.

Himla kul att bli äldre ändå! (Det kan dock hända att jag vill ge mig själv en käftsmäll för det uttalandet när jag kliver in i min medelålderskris)

Suckar djupt när jag tänker på att jobba fyra morgonpass den här veckan, flytta om fyra dagar, tusen räkningar att betala, massa massa att tänka på.

Men i samma stund tänker jag på hur svinroligt jobb jag har, på min kommande centrala lägenhet, en resa till Grekland betald, mysigaste gosbollarna till katter, fina vänner, och så fortsätter listan som är mycket längre än den första.

Så jag kastar "måste-gå-upp-halv-tre-ångesten" i papperskorgen och bara njuter av hur gött mitt liv egentligen är. Glassigt i allt det sjukt oglassiga.

Jag kan inte riktigt prata helt tydligt, eftersom jag ligger som en pöl på golvet. Vad snygg Ryan Gosling ÄR! Filmen var helt gosmysig och rolig. Jag ska ägna natten åt att drömma ljuvt om snyggingen och sen motvilligt återgå till verkligheten.

Sju av fem guldkatter får filmen. Kanske kommer med ett mer kritiskt inlägg imorgon när jag torkat lite.



Hjälp. Mig.

Åh, det verkar som att jag och min älskade stål-anna kommer att åka till Zakynthos (Grekland) i sommar. Vi siktar på att boka innan veckan är slut. Jag känner redan brännande sol på huden och hör takten från barerna. UNDERBART!!

Jag blir inte lätt äcklad. Men det här, fyfan. Det handlar om en man som är en "feeder", alltså ger kvinnor så sjukt mycket mat att de till slut inte kan gå. De arbetar tillsammans för att hon väga mer och mer. Men det hon inte vet om är att han har en hemsida där han låter folk satsa pengar på när hon kommer att dö.

Han håller på så med flera kvinnor samtidigt, exempelvis matar han dem med de dödas fett genom en tratt. Jag ska inte gå in på mer detaljer, men om ni vill utmana er själva och er kräkreflex kan ni se den. Men ät för fan inte samtidigt, då kommer ni aldrig kunna äta igen.

(I ett annat sammanhang skulle feedern för övrigt vara vrålsnygg!)

Deltävlingen i Melodifestivalen:
Mina favoriter var Young Blood. Innebär det att jag fortfarande klassas som fjortis eller börjar min lammköttsjakt här? Jag vill nog inte veta.

Men jag tyckte att låten var lite medryckande och i alla fall mest schlager av veckans bidrag. Jag tycker att det var många tråkiga bidrag, typ Marias låt. Hade hon peruk för övrigt? Såg plastigt och tillgjort ut.

Love Generation tyckte jag sjöng falsk. Nu är jag ju verkligen ingen musikexpert, men det lät faktiskt lite nja-igt... 

Och nu till det som upprör mig mest - Björn Ranelid framför Mattias...?! Wtf, jag tyckte verkligen synd om Matte, hans låt var hästlängder bättre än Björns, och de flesta andra bidrag i deltävlingen. Bidraget skriker gubbsjuka och det är så glasklart att alla hatare jublar över att ha lyckats trycka in en nagel i alla schlagerälskares öga. 

Men jag tycker att programledarna har gör ett oväntat bra jobb och idéerna till sketcherna är faktiskt riktigt roliga. Gillar Ginas Green Room skarpt. En helomvändning från tidigare års programledare.

Men jag skulle vilja smiska upp idioterna som röstade på Björn, fast jag röstade inte alls så jag har kanske ingen rätt att risa.

Jag är så tacksam för mina föräldrar. Vi har haft den mysigaste helgen med shopping, kortspel, melodifestivalskväll, god mat och som vanligt många, många skratt. 

Jag har insett hur bra jag har det. När jag tittar tillbaka på min barndom är den så ljus, varm och lycklig. Trygg. Mamma och pappa finns alltid där när jag behöver dem och hjälper mig med så mycket.

Jag vill väl inte så mycket mer med det här inlägget än att säga att jag älskar mina föräldrar så hemskt mycket. Och att de är mina förebilder.

Jag har kul varje dag på jobbet. Mina arbetskompisar är snälla/roliga/sköna/hjälpsamma. Jag känner att jag utvecklas och ser hur jag ständigt förbättras. Jag har några guldkorn till kompisar som jag verkligen trivs med. Jag mysgosar med Anneli, jag dricker vin och träffar nytt folk med Emma, jag går på bio/fikar med jobbisar och spelar schack och pratar om gamla Alingsåstider med Lisa.

Rätt så ofta pratar jag med mina allra finaste vänner från Piteå, Alingsås, Stockholm - you name it. Jag trivs bättre i mitt eget sällskap än tidigare och återupptagit mitt stora intresse för läsning. Jag tror att allt det här kallas att bli vuxen. Men satan. Jag är fortfarande en väldigt lycklig flicka.

Jag saknar den jag var i Piteå. Jag hade sämst karaktär, sov alldeles för lite på grund av bra tv-serier, jag sov bort halva dagen när vi inte var i skolan, var bakfull på tok för mycket, hade noll koll på kläder och smink.

Men jag var en bra vän. Jag hade tid att värna om mina vänner - ha den mysigaste filmkvällen med Sandra, skratta åt Helge Skoog med Anna, se på Simpson och dricka rödvin med André, vara schlagerdiva med Dennis, hata folk och uppsatser med Brynte, ta promenader med Malin, fika hos Julia, bada hos Sofia och festa gärnet med alla andra jag inte nämnt.

Jag var en väldigt lycklig flicka. Tack vare er.

IGÅR GJORDE JAG SLAG i en sak jag tänkt göra så många gånger. Jag gick ut och bara log åt massa människor, inte på det där psycho-sättet förstås, men till de som verkade behöva ett litet smile.

JÄVLA PSYKFALL. Ja, så tänkte säkert en hel del som jag mötte, men samtidigt fick jag se så himla många glada ansikten. Jag småpratade med folk vid fruktavdelningen, - vad är det egentligen för skillnad mellan röd och gul lök? - Ja, visst är det underligt att det växer rätt upp ur jorden!

GRYMT BRA DAG. Jag avslutade den hos min kompis med en kopp te i handen och kortspelen lagda på bordet. Jag kände att jag hade fått så mycket bra energi. Smileterapi. Det borde ordineras av läkaren.

Your so vain, you probably think this song is about you...

Jag avskyr självupptagna människor som inte har en realistisk bild av sig själv. Som ser sig själv som gudomlig, som inte ger respekt åt andra och som aldrig i livet skulle tänka tanken att de kanske har fel. Jag är definitivt för att tro på sig själv, men inte så att det går ut över andra. Har en sådan i min närhet för tillfället - Pain In The Ass.

HACK HACK HUTTER. Mina tänder slås ihop så ofta att jag känner mig som ett mänskligt kastanjpar. Ni vet sådana spanska träinstrument. Min termometer visar på åtta plusgrader, jag får nästan panik av kylan.

JAG FRYSER ALDRIG. Fram tills idag i alla fall, jag har innan kunnat gå till skolan i Piteå i bara leggings och tunika. När det varit typ -25. Men att inte kunna kasta sig in i värmen inomhus känns brutalt.

DET HAR VISAT SIG att dieseln som gör vattnet i elementen varma har tagit slut. Ordentligt klantigt av min hyresvärd, som till råga på allt har visat sig åka till Prag utan att ge någon annan ansvar under tiden. Men jag har ringt dit och krävt att något ska göras.

DET KRÄVDES en hel del samtal och "hot" om att jag åker och köper ett el-element som jag fakturerar dem för, innan något hände. Rörmokaren har varit här idag, och jag hoppas att värmen i elementen så sakta värms upp. Annars jävlar.

JAG KRAMADE EN COLA-FLASKA fylld med varmvatten hela natten. Jag mutade Rocky att krypa ner under täcket, där han stannade hela natten. Troligtvis på grund av ett iskallt golv. Nu håller jag tummarna för att värmen lindar in mig i sin famn under natten, annars drar jag och köper el-element och kräver avdrag på elräkningen imorgon.

GOD NATT allihopa, och njut som fan över den, så ofta underskattade, gosvärmen.

JAG HAR LÄNGTAT efter lördagskvällens melodifestivalspremiär. Men likt de senaste åren sitter jag och sorgset skakar på huvudet. Vad hände med melodifestivalen? Det här är snarare kvoteringsfestivalen.

DEAD BY APRIL. För min del hade de lika gärna kunnat ta bort de senare två orden. Vilket skit rent ut sagt. Den enda anledningen till att det gick så bra för dem är att så många traditionshatare sitter hemma och vill spoliera musikfesten. 

MEN EN ELOGE till Sarah, Helena och Gina. Grymt jobbat av dem hela vägen. Jag har nog inte varit så nöjd med programledare sen... ja, jag minns inte ens. Deras sång om att tävlingen inte bara är till för schlagerbögar - kungligt! (utfört i all fall, innehållet håller jag med om till hälften)

JAG SAKNAR att titta på melodifestivalen med mitt fina Pite-gäng. Jag och Dennis skulle ha kommenterat klädstilarna enligt 1700-talets mått och med Anna skulle jag ha kunnat spy galla över alla kassa bidrag (typ...alla). De som ändå gick an skulle jag säga var Sean Banan (ser ingen eurovision-potential i och för sig, men skön är han) och Loreen. 

HÅLLER TUMMARNA inför nästa lördag och hoppas att SVT går tillbaka till det där trångsynta tänket, då man bara plockar in catchiga låtar som Tusen och en natt, Eloise och Dansa i neon. Det är schlager, det.


Så här ska det se ut! (Arvingarna -93 med Eloise)

"Från och med nu stod jag under ständig övervakning. Jag fick inte ta ett enda steg utan hans befallning. Jag måste stå, sitta och gå som gärningsmannen ville."

Det här är boken där Natascha Kampusch berättar om sin drygt åttaåriga tid som fånge hos en psykiskt störd man. Den österrikiska tjejen var tio år när hon på väg till skolan blev indragen i en vit skåpbil. Föraren och gärningsmannen var Wolfgang Prikopil som bland annat led av paranoia och ett extremt behov av kontroll.

Natascha berättar öppenhjärtligt och beskrivande om sin situation, och det är väl skrivet med moment som hela tiden för berättelsen framåt på ett naturligt sätt. Hon beskriver omgivningen och sina känslor på ett så detaljerat och ärligt sätt att det går att få en bild av hur fångenskapen kan ha upplevts av henne. Men det är ändå svårt att ta in hela historien, förstås. Det är hisnande lång tid.

Det minus som finns med boken är att det ofta kommer upprepningar. Ungefär på samma sätt som när man skriver sin uppsats och när ett ämne hänger ihop med så många punkter, då återkommer det igen och igen. Ett exempel på det är Stockholmssyndromet som hon oftar hänvisar till. Men av någon anledning går hon in djupt på vad det innebär vid varje omnämnande, något som stannar upp i läsningen och får mig att tänka "men vänta lite. Har jag inte redan läst detta...?"

Men det är en verkligt bra bok som fick mig att tänka en hel del, vilket gav en del insikter om det liv man lever idag.


8 av 10 guldkatter ger jag Nataschas verk.

Jag har alltså hunnit göra ännu en stå-uppa, eller dans-uppa kan man säga, sedan mitt inlägg om live-utbildningen. Jag tänker INTE länka till själva klippet som handlade om lunchdisko, utan bara genom en stillbild visa mina otroliga moves på dansgolvet. Ser ni?

Dark chocolate, Lemon Mousse - Måste tipsa om den här läckerheten. Sött och syrligt i en fantastisk mix, perfekt med en bit när man är galet sugen.