emsegumsan

Jag har gjort det igen. Och denna gång dragit ner Julia i min hopplöshet. Vi hade bestämt oss för att ta en uppfriskande promenad på Gris. Vi hade dock inte väntat oss att det skulle vara totalt oplogat, när det igår varit hur fint som helst.

Men vi bäckisar är inte de som ger sig i första taget. Så vi trotsade snödemonerna och började lufsa genom den knappt knähöga snön. Jag kan lova er som mot all förmodan tvivlar, att det var skitjobbigt! Så när vi såg skylten "Ankars 150 meter" kände vi att vi ville följa den och promenera på plogad mark istället.

Julia, som inte riktigt vet vem hon handskas med, litade på mitt omdöme och lät mig bestämma väg. Det skulle hon inte ha gjort. Vi gick omkring i en timmas tid och letade efter Ankars. Vi frågade två personer på vägen, så till slut kom vi i hamn. Men nu orkade vi inte promenera mer, så det blev fika hos Sofia istället. (Lugn, alla GI-are, jag tog en kopp te och en knäckebrödsmacka med ost!)

Jag måste också berätta om en liten incident som skedde... Vi var tvungna att gå över totalt oplogad mark innan vi kom till Gris, och när jag började gå försvann marken under mig! Snön gick upp till midjan på mig och jag ramlade handlöst framåt med ansiktet i snön.

Jag fick fullkomlig panik när jag inte kom upp, för snön var så djup att jag sjönk ner med hela armarna. Till slut fick jag hjälp av Julia, det är tack vare henne jag sitter här idag.. :P