emsegumsan

Nu publicerar jag min första novell som medlem i brorsans med tre kompisars novellklubb. Temat var att novellen skulle utspela sig på en plats jag brukar vara mycket och beskriva hur det känns. Jag valde dock att göra det fiktiv. Det här är min första novell jag skriver, egentligen någonsin, så var snälla - men ge gärna kommentarer. Och layouten här krånglade, så det är rätt tjockt med text, men försök gärna! :)

Dammkornen virvlar runt i en vild dans när dörren öppnas. De letar sig in i hennes näsborrar och följer med den tunga andningen ner i lungorna. Den söta och lite stickiga doften av hö och varm päls omfamnar henne och får hjärtat att slå lugnare. Trots den varma sommarnatten kallsvettas hon och adrenalinet rusar i blodet. I det nedsläckta stallet frustar en av hästarna frågande, men nattligt besök har de fått ganska ofta den senaste tiden. Sedan meddelandena börjat komma, det hade varit ett till synes oskyldigt sms, ”Vi ser dig.” Tre ord som fått blodet att isa och gjort nattsömnen till en svettigt helvete. Hon sväljer nervöst och går längre in i stallet och när hon känner värmen som de sex hästarna skapat med sina kroppar blundar hon och drar ett djupt andetag. Genast slappnar hon av lite och ler åt det mjuka smackandet när djuren tuggar sitt hö. Diego sticker nyfiket ut huvudet över boxkanten och frustar lågt.
- Alltid på jakt efter morötter, mumlar hon och skrattar till medan hon klappar hans sammetsmjuka mule. Vill du komma ut lite?

Diego följer snällt med ut i stallgången och ruskar nöjt på huvudet när hon med bestämda tag drar borsten över hans korta ljusa päls. Ryktningen fungerar som en slags terapi, först då kan hon släppa fram de tankar som hon gömt i mörkret i sitt inre. Att borsta, känna värmen av en annan varelse och ta del av hans lugn sätter henne i en storts trance. Här kan ingen skada henne. Diegos stora snälla ögon och mulens mjuka puffande på jakt efter godis är det enda som kan få henne att tänka på det oförlåtliga hon gjort utan att strupen snörs ihop och hon får svårt att andas. Det är nästan som att hästen vill säga åt henne att allt är bra och att det kommer att ordna sig. Hon blundar och tänker på när hon rider Diego, den kraftiga men ändå så smidiga fjordhästen. Hans tillit och hur han låter henne bestämma var och hur de ska rida, han lyssnar på hennes sätt att sitta i sadeln och ta i tyglarna. Ibland när hon rider förbi de gamla runstenarna i skogen brukar hon föreställa sig hur människor före henne har ridit där och hur de har fått kämpa sig fram i vardagen, då verkar hennes egna rädslor och problem inte vara lika allvarliga längre.

       Hon dras tillbaka till verkligheten när Diego nafsar henne lite för hårt i armen för att få hennes uppmärksamhet. Hon lutar sig fram och vilar ansiktet i hans päls, drar ett djupt andetag och suckar högt. En tår letar sig försiktigt ner för hennes kind och tvekar vid överläppen för att sedan stanna där. Som att Diego kunde känna att hon var ledsen gnider han sitt huvud mot hennes arm, nästan manar henne att bita ihop. Hon torkar bestämt bort tåren och fortsätter att borsta, först när hans päls glänser och armen känns tung leder hon tillbaka honom in i boxen igen.

       Stegen upp till det mörklagda höloftet är lång och känns vinglig, men hon klättrar ändå upp. Handen trevar efter belysningen och ett svagt ljus lyser upp loftet som är fyllt med rektangulära höbalar och fulla fodersäckar. När hon ska ta den röda, slöa kniven ligger den inte på sin plats, hon rynkar pannan och hämtar istället saxen och klipper upp höbal efter höbal. Fysiskt arbete är vad hon behöver, hon fyller blåa IKEA-kassar med fyra kilo hö i varje. Det blir svettigt och pulsen dånar i öronen när hon klättrar upp och ned för den branta trappan. Kroppsarbetet är enklare än att arbeta med hästarna, då stängs tankar och minnen ute och det enda som spelar roll är uppgiften, att bära upp och bära ner. När den sista påsen fylls är hon så inne i arbetet att hon varken ser eller hör det som får dammkornen att än en gång svepa omkring i natten.

                                                                            ***

Det hade varit första gången på året som solstrålarna nått hennes kropp. Krokusarna hade för länge sedan kikat upp ur jorden och snödrivorna var nu obetydliga högar längs vägkanterna. Men solen hade dröjt. Hon suckade nöjt och vände sig så att hon låg på mage på den mjuka bruna filten och tittade upp på Joachim där han halvlåg och läste sin pocketbok. Hans mjukt lockiga hår lekte lätt i vinden och hans runda glasögon fick honom att se allvarligare ut än vad han var. Det fanns alltid skymten av ett leende i mungiporna och när han log fylldes hans annars så mörkbruna ögon av en varm, gyllene ton. Som att han känt hennes blick tittade han upp från boken och log mot henne.

- Jaså, du har vaknat nu min lilla solnarkoman, retades han och strök henne ömt över kinden. Han tittade henne länge i ögonen och böjde sig ner och placerade en kyss på hennes lätt särade läppar. Hon slöt ögonen och vände ansiktet upp mot solen igen. Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig så här lycklig, det var som att hon hade känt Joachim hela livet och att det hade varit meningen att de skulle gå i samma litteraturklass just den terminen.

- Ödet, mumlade hon lojt för sig själv.

Hon hörde Joachim stänga igen pocketboken och kände hans starka arm kring sin midja.

- Du är mitt öde, mumlade han i hennes hår. I just det ögonblicket älskade hon honom så mycket att hon skulle göra vad som helst för honom.
       Hon vaknade med ett ryck när hans mobiltelefon surrade på nattduksbordet. Det var tredje natten i rad och hon började mot sin vilja misstänka att han dolde något för henne. När hon frågat honom om samtalen hade han ryckt på axlarna och mumlat något om fel nummer. Hon hade försökt att lita på honom och somna om igen, men det slutade med att hon vred sig i sängen och grubblade. Till sist hade hon tagit hans telefon, tassat ut ur sovrummet och ringt upp det missade samtalet. Det hade knappt gått fram en ton innan den mörka rösten sade hallå.
- Hej, vi missade ditt samtal, det här är Jockes telefon. Vem är du?
Tunga, rossliga andetag var det enda som hade hörts innan samtalet klickats av. Nackhåren hade rest sig på henne och hon hade genast förstått att något var fel.Men när hon tagit upp det med honom morgonen efter hade han verkat oförstående och sagt att han ringt upp numret flera gånger, men utan att ha fått svar. Hon skulle ha trott honom om han inte vridit på händerna och haft en konstigt stressad blick i ögonen. Till sist hade han gett med sig och berättat.
- Vårt liv betyder så mycket för mig och jag vill verkligen ge dig allt det du förtjänar. Jag har snart pengar nog för huset vi pratade om som var till salu. Han hade tittat på henne med glansiga ögon och tagit hennes händer. Det här är vår chans, vi kan skaffa oss en fin tillvaro tillsammans. Jag vill gifta mig med dig, jag lovar att sluta efter det här.
Hon hade inte trott sina öron. När orden sjunkit in och hon förstått vad det innebar hade hon fått panik och bett honom om att sluta med en gång. Men han hade inte lyssnat. Han var uppenbarligen så rädd för mannen i telefonen att han inte vågade sluta. Men hon kunde bara inte sitta stilla och se honom råka illa ut, något behövde hon göra.
       Det hade gått väldigt fort och våldsamt. De hade fått reda på att hon gått till polisen och berättat var nästa drogleverans skulle vara och att hennes pojkvän skulle vara kurir. Mannen som kommit in i rummet var kortare än Joachims 185 centimeter, men kraftigt växt. På hans gigantiska armar slingrade sig tatuerade ormar på ett obehagligt sätt. Hon hade kastat sig mot honom och försökt hindra honom när han släpat med sig Joachim ut efter att ha slagit honom hårt i magen. Hon hade mött sin älskades blick full av smärta och ångest innan han blev inkastad i den svarta skåpbilen. Det enda polisen hade gjort var att sätta henne i säkerhet och gett henne en skyddad identitet, men de hade aldrig fått tag på kidnapparen trots att de vetat vem han var.
                                                                          ***

Hon lutade sig mot stegen när hon var nere på golvet och pustade ut. Hon torkade svetten i pannan med baksidan av handen och såg genom fönsterrutan att de första solstrålarna letade sig upp i horisonten. Hon klappade Diego på halsen och mumlade hejdå innan hon med tvekande steg gick mot ytterdörren. Hon hade en tung obehagskänsla i magen, men intalade sig att männen inte behövde veta var hon bodde nu trots att de fått tag på hennes nummer. Hon hade knappt tänkt färdigt tanken när hon kände en varm hand tryckas hårt mot hennes mun och hennes händer hållas ihop hårt bakom ryggen.
- Håll käften nu och gör som vi säger, väste rösten som hon hittills bara hört i telefonen.
       Hon hann få en glimt av den röda, slöa kniven och fick kväljningar. Hennes magsäck var tom så hon hulkade ljudligt medan hon släpades in i ett mörkt hörn. Hästarna rörde oroligt på sig inne i boxarna vid den plötsliga händelsen, men lugnade sig när det blev tyst igen.
- Vi har fått ett helvete efter att du gick till polisen och tjallade, din jävla råtta. Din pojkvän har vi tagit hand om, helt jävla oduglig var han. Mannens andedräkt fick hennes magsäck att återigen tröstlöst försöka kasta upp. Hans tänder var gulnade och han hade en stor klump lössnus under läppen som bildade brun saft som rann ner på tänderna. Han slickade upp saften med tungspetsen och lutade sig återigen fram så att hans ansikte var alldeles nära hennes. Hon försökte säga något, men var stel av skräck.
- Trodde du inte att vi skulle hitta dig, din slyna? Jag ska se till att du inte kan gola mer till snuten. Han log iskallt mot henne och gav henne en blick som var svår att tolka. Han ryckte till när två korta toner i fickan talade om för honom att han fått ett sms. När han tog upp telefonen ur sin slitna jeansficka var det som att hennes ben plötsligt kom ihåg hur man skulle bete sig. Hon kastade sig upp från det hårda cementgolvet och rusade så fort hon kunde in mot hästarna. Mannen som stod vid stalldörren reagerade snabbt, men rörde sig klumpigt. Han svor medan han sprang efter henne och suckade irriterat när han såg henne kvickt klättra upp för den branta trappan upp till höloftet. Hon hörde honom mumla en rad svordomar innan han pratade med någon i telefonen. Plötsligt tystnade han och hon hörde dämpade steg när mannen klättrade upp på stegen. Hon kröp ihop bakom en halmbal och försökte göra sig så liten som möjligt. Vad fanns det för vapen här uppe? Hon kom plötsligt ihåg saxen och smög sig fram till högen med avklippta snören och kilade snabbt tillbaka till sitt gömställe. Hon andades i korta stötar och förbannade ljudet som hördes alltför väl.

       När mannen kom upp på det sista trappsteget och tittade sig omkring i det mörka loftet verkade han bestämma sig för att det var en för stor risk att gå upp dit ensam, så han klättrade ner igen. Hon lyckades hålla andan tillräckligt länge för att höra mannen gå ut genom stalldörren och starta en bilmotor. Hon kikade försiktigt upp över halmbalen och försökte tänka klart, trots hennes skenande hjärta. Nu var enda chansen innan han kom tillbaka med fler personer, hon var tvungen att ta sig ner från loftet och ut ur stallet. Samtidigt som hon reste sig upp kom hon att tänka på vad han sagt om Joachim och tappade luften ur lungorna. Hon satte sig ner igen och vaggade huvudet i händerna och lät tårarna strömma ner över kinderna. Det var inte förrän hon hörde motorljud på avstånd som hon vaknade till och kom ihåg var hon var. Hon kastade sig upp och rusade mot stegen och lät benen gå som trumpinnar ner för plankorna. Hon sträckte sig efter stalldörrens handtag långt innan hon var framme och det var kanske därför hennes ögon spärrades upp och hennes mun formade ett O när ett tungt tryck i bröstet stannade henne alldeles innan hon nådde det. Hon stapplade ett steg framåt och hennes hand famlade fortfarande efter dörrhandtaget som fanns i knappt räckhåll. Hennes hand tappade sin kraft och föll tungt mot kroppen medan hon kämpade för att förstå vad som hänt. Hon kände ännu ett ryck i kroppen och fick se mannen hålla i den röda kniven som nu även var röd på bladet. Hon flämtade förtvivlat efter luft, men utan att få ner någon i lungorna. Till sist tappade ögonen sitt fokus och när ögonlocken fladdrade okontrollerat sjönk hon ner på golvet med ansiktet mot den hårda, kalla cementen. Hon kunde höra mannens steg ebba ut på grusvägen utanför stallet när dammkornen sakta rörde sig i gryningsljuset för att lägga sig att vila på hennes kind.