emsegumsan

Jag tror att jag är kär. För det är väl då som man blir alldeles varm inombords när man ser en människa? När man mår så bra och känner sig stark efter att ha umgåtts med en person och någon man bara måste krama hela tiden.

Jag har haft en så himla fin helg med Stål-Anna. Vi har myst, shoppat, blivit lurade av bokförsäljare, ätit sushi tre(!) gånger, varit ute och röjt järnet och kollat på Hem till Midgård i massor. Oavsett vad vi gör så har vi så himla kul, du är min allra bästa vän i hela världen.


Mysigaste!


Efter en grym utekväll i jkpg

Jag blir riktigt ledsen när jag ser personer med uppumpade läppar. Jag tycker verkligen synd om de personerna som utsätter sig kropp för sådant i hopp om att bli mer omtyckt av andra. Jag zappade förbi Lyckan i LA för några dagar sedan och alla de tjejer som medverkade där hade sjukt botoxade läppar.

Det ser ut som att de fått getingstick eller en allergisk reaktion. Och det ser ännu värre ut i profil, de ser ut som en anka med en ordentlig prilla under läppen. Om personerna försöker efterlikna Marilyn Monroes fylliga läppar misslyckas de ju helt totalt och missat det där med naturlig skönhet. Helt sjuka ideal, sluta förstöra er själva för andras skull!

Tackar för ingenting av er bloggläsare när det gäller det där med motivationskickandet. Men jag kan ändå berätta att jag klarat av dag tre helt fantastiskt bra. Har nog slagit rekordet från Piteå ;)

Sen kan jag också tillägga att Titanic är världens bästa film! Jag var och såg den på bio med grabbarna ikväll och hade rysningar hela tiden. Från början av kärlek och på slutet av sorg.

Kinderna var randiga av tårar när eftertexterna rullade. Men jag har aldrig känt tre timmar i en biosalong gå så himla fort som nu. Det där med 3D gav en lite extra känsla åt det, men var inte storslaget heller. Jag skulle ändå rekommendera att ni går och ser filmen. En sådan mästefilm ska ses på bio, 3D eller ej.


Så vacker film. Och så sorglig.

Jag har inte bara väckt fina minnen till liv när jag kollat igenom mina gamla blogginlägg. Jag har även fått GI-motivationen tillbaka! Det var efter att en kollega på mitt sommarjobb tipsade om South Beach-dieten som jag hoppade på det kalorisnåla tåget. Och jag höll på ett rätt bra tag, framgångsrikt.

Så nu har jag alltså börjat läsa boken igen och fått tillbaka motivationen. Ett tag kallade jag mig själv GI-jesus för att jag predikade så om dieten, så nu kanske det är dags att gå ut på jakt efter lärjungar igen. Jag kanske också ska tillägga att jag som max klarade fyra dagar när jag var norrlänning.

Jag bloggade om min kamp för att jag inte skulle kunna med att ge upp, men det gick att läsa om nederlag efter nederlag. Så nu gör jag ett nytt försök och ska bevisa min nyfunna vuxenhet och mognad som jag skrutit om tidigare, genom att klara av de 14 dagar där jag inte får äta några kolhydrater alls. 

Och ni, kära bloggläsare, får gärna hjälpa till genom att peppa förstås. Men ni får gärna vara med och betta om hur många dagar jag kommer att klara att gå på dieten innan jag trillar dit. Jag bettar på 14! Men vill ni ha goda odds - kör på mindre än det!

Puss på er mina älsklingar!



Pepp pepp pepp!

Jag firar dagen nästan identiskt med förra året. Då bodde jag i Piteå och var tvungen att vara ensam eftersom alla andra åkte hem. Jag ville inte flyga med Rocky bara för några dagars skull, så jag bunkrade upp med påskmust och mysiga filmer. 

Jag har valt att fira påsken i år ensam med mina små kompisar. Jag inledde dagen med en ordentlig påskfrukost - nygräddade ciabatta med kokta ägg och påskmust. Sedan blev det potatisgratäng, revbensspjäll, vitlöksoliver och en fräsch sallad som påskmat. 

Jag har verkligen haft en kanonmysig dag. Lekt med kissarna, tagit power nap, läst i nya boken Katedralen vid havet, tittat på Vampire Diaries och varit ute och cyklat i solen. En väldigt mysig påskafton som jag tänker avsluta i soffan med en ordentlig filmkväll. Glad Påsk allesammans!

Jag har suttit och läst igenom mina inlägg från det att jag startade bloggen och konstaterat att jag var världens skönaste person i Piteå. Jag hade ett stenhårt självförtroende, men också en bitande självinsikt. Men framför allt var jag så underbart naiv.

Det bästa som kunde hända i mitt liv var att se snön falla samtidigt som jag åt glass med Sandra, Brynte, Anna, Dennis, Sofia, André eller någon annan av mina Piteå-bästisar. Men på något sätt är man ju ändå tvungen att gå vidare. Det var när jag gjorde min praktik på TV4 i Luleå som jag började förändras.

Jag tog saker på större allvar och fick fler bitar i livet att försöka pussla ihop. Mer än hur jag skulle hinna med både promenad på Gris och bio efter skolan. Varje gång jag tittar på foton från Piteå eller läser gamla inlägg på bloggen blir jag så himla sentimental.

Men det är inte för att jag inte trivs där jag är nu i livet, utan mer som en hyllning eller ett tack till den perioden som tog mig hit.

Några av de finaste:

Det är återigen dags för Staffan och Jean att charma svenska folket på Greveholm. Mysteriet gör come back med en ny familj som flyttar in i det gamla slottet där originalspökena fortfarande härjar. Jag är väldigt kluven till beskedet, å ena sidan tycker jag att det är fantastiskt att få återuppleva världens bästa julkalender.

Men å andra sidan är jag rädd att det inte blir lika bra som originalet. Av det jag har sett av inspelningarna, så verkar det bli en liknande handling med en feg storebror och en modig lillasyster. För det blir ju inte kul om de försöker kopiera originalet.


Här kan ni se klippet själva (klantigt att print screena medan esc-slylten var uppe...) : http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DN0FnVVwC9GE&h=1AQH3qVfr


Jag inte jättenöjd med valet av skådespelare för barnens roller, de känns inte lika äkta som de i första filmen. Men nu ska jag inte döma ut dem innan, det kanske blir en fantastisk julkalender. Bara de behandlar karaktärerna och konceptet med respekt och vördnad. Det förtjänar den!



Originalskådespelarna, som troligtvis är älskade av alla som var barn på 90-talet.

Hur gjorde man förr egentligen? När det inte fanns mobiltelefoner, facebook och msn. Min telefon har varit ur funktion i tre dagar och jag höll på att bli galen under den tiden. Jag hade magsjuka och kunde inte ringa och beklaga mig för mamma eller ens kunna ringa 112 om jag skulle kvävas i mina spyor.

Det har fått mig och pappa att hetskt diskutera mobiltelefoniberoende. Jag menar att man i dagens samhälle måste ha en mobil - om vi ska sända live, om jag behöver kontakta sjukvården eller bara ringa till en kompis och få stöd. Han menar starkt att det minsann inte behövdes tidigare, då kunde man cykla till varandra och säga något om det nu var så viktigt. För vikingarna hade ju inga telefoner är ett av hans argument. Men hur gamla blev de sen då?

Jag har äntligen fått telefonen att fungera och känner att jag åter är en del av mänskligheten, jag kände mig faktiskt utstött och ensam utan den. Så min fråga är väl egentligen: Hur överlevde man förr egentligen?

Vad tycker ni, hur nödvändiga är mobiler?

Korkade Raymond, smarta Debra, hönsmamman Marie, sura gubben Frank och bittra storebrorsan Robert. Alla bidrar till att göra Alla älskar Raymond till en underbar serie. Jag har precis kollat klart på hela säsong två och har den att tacka att jag över huvud taget överlevde magsjukan.

Skämten är så smarta, skådespelarna briljanta och handlingen i varje avsnitt spännande. Jag tycker att alla ska börja titta på serien från scratch, då kommer man att tacka skyarna för att det finns så många säsonger att njuta av. För det är precis vad man gör.


Serien får 9 poäng av 10. Anledningen till att den inte får full pott, trots mina lovord, är för att det ibland blir för jobbigt att titta. En del av familjemedlemmarna saknar ju helt social kompetens.

Urk. Så skulle jag beskriva de senaste 40 timmarna. Jag tror att jag har haft vinterkräksjukan, eftersom jag både spytt kaskader och haft ganska hög feber. Det har i vart fall varit hemska dagar där jag om och om igen har frågat Gud: varför jag?

Nu mår jag mycket bättre. Jag har fortfarande lite feber och känner mig lätt illamående, men jämfört med hur jag mådde som värst är det helt okej. För ett tag sedan tänkte jag faktiskt att det var länge sedan jag senast var magsjuk och var livrädd för att den skulle lura runt hörnet.

Och det gjorde den, och nu är jag lättad att ha det överstökat. Och hade jag inte legat och vridit mig i plågor, så hade jag inte insett att man inte bör ta för givet att må bra och framför allt inte slavra bort det med lite sömn, dålig kost och stress. Snälla rara Gud, inte mer magsjuka på många år, men det kanske värt insikten för denna gången.

Brorsan Andreas till mamma: - Wow, ska ni vara med på bingolotto om två veckor?!